Pneumatologin bakom den ständiga tjänande bönen är att Helig Ande rör sig som en livgivande och hjälpande kraft i våra kroppar och själar. Vi kan uppleva den som en livsgivande rotation, en svängning och intensifierande kraft inom oss. Men den är också moralisk, den innebär att vi lyfts i vårt inre sinne till en nivå som är ljusare än den vanliga.
Att kultivera denna rörelse är en av bönens uppgifter. Vi märker det tydligt när vi vaknar på morgonen. Det är förvirrat och trögt att få ”igång” bönen, men bara efter en timmas bön märker vi hur levande allt blivit. Den Helige Ande rör sig och ger oss liv.
Det kan förstås låta lite väl barnsligt – att prata om en rotation inom oss. Men när vi sjunger gamla hymner som Veni Sancte Spiritus, den berömda Gyllene Sekvens från slutet av 900-talet, så hör vi ungefär samma budskap. Anden är en livgivare som vi kan kultivera och denna livgivare är lika mycket moral och andlig dygd som tröstare, hjälpare, vitaliserande kärlek, moralisk rening – tänk på raderna ”Lava quod est sordidum, riga quod est aridum, sana quod est saucium. Det handlar om moralisk andlig lyftning. Även raderna Flecte quod est rigidum, fove quod est frigidum, reger quod est devium, gäller hela det moraliska livet.
Bön och kultivering av Helig Ande sker varje dag genom att låta upp kropp och själ för Andens rörelse. Tjänandet av Herren i ständig bön blir en medrörelse i den Helige Andes rörelse. Det är dock inte självförbättring utan lämnade av självet i denna stora rörelse, återvinnandet av den ursprungliga naturen i Gud.
Den amerikanske predikanten Charles Finney, som var verksam på förra delen av 1800-talet, är märkligt nog mycket modern och samtidigt klassisk i sin penumatologi. Han skriver i sin självbiografi: ”The doctrines preached were those which I have always preached as the Gospel of Christ. I insisted upon the voluntary total moral depravity of the unregenerate, and the unalterable necessity of a radical change of heart by the Holy Ghost, and by means of the truth.
I laid great stress upon prayer as an indispensable condition of promoting the revival. The Atonement of Jesus Christ, His divinity, His divine mission, His perfect life, His vicarious death, His
resurrection, repentance, faith, justification by faith, and all the kindred doctrines were discussed as thoroughly as l was able, and pressed home, and were manifestly made efficacious by the power of the Holy Ghost.
The means used were simply preaching, prayer and conference meetings, much private prayer, much personal conversation, and meetings for the instruction of earnest inquirers. These and no other means, were used for the promotion of that work. There was no appearance of fanaticism, no bad spirit, no divisions, no heresies, no schisms. Neither at that time, nor certainly so long as I was acquainted at that place, was there any result of that revival to be lamented, nor any feature
of it that was of questionable validity.
kristenbhakti 